Det fanns ett förspel till Förintelsen som förklarar hur något sådant kunde hända. Det började redan under slutet av 1800-talet. Darwins teorier tillämpades av många också på politik och samhällsbyggnad. Han gjorde det själv i verket The Descent of Man, och vad han där började fortsattes av många. Mest känd är Herbert Spencer. En grundtanke hos Darwin är att evolutionen sker i raser som kämpar med varandra, och detta sätt att tänka fördes vidare i rashygienen och rasbiologin. Föreställningen om den ständig antagonismen mellan raserna ledde till en föreställning om ett oavbrutet kristillstånd, där alla krafter måste samlas i kampen. Då riktades blickarna mot dem som inte kunde delta i kampen – de handikappade, de svårt sjuka, de psykiskt funktionshindrade. Öppet väcktes kraven på eutanasi. Död åt de icke-produktiva!
När Hitler tog makten undertecknade han snart ett dekret om just detta. Han kallade det för Gnadentod, nådedöd. Det gällde då framförallt de psykiskt funktionsnedsatta och de långtidssjuka. I dessa grupper fanns alla slags diagnoser: Autism, depression, schizofreni, epilepsi. Det handlade även om epileptiker vars skada var orsakad av yttre våld, t.ex. krigsskada eller olyckshändelser.
Dekretet undertecknades vid krigsutbrottet 1939 och började snart förverkligas. Det var SS som skulle genomföra dödandet, som gick under kodnamnet Aktion T 4. Själva dekretet blev inte offentligt men tillmättes ändå rättsverkan. Hade texten blivit känd i utlandet skulle Tredje rikets omänsklighet säkerligen med en gång blivit insedd av fler än vad som ansågs nyttigt. Det första steget för ett förverkligande av Aktion T 4 var ett formulär där alla vårdinstitutioner skulle ange diagnoser för sina långtidssjuka. Ett stort antal av dessa institutioner var kristna. Framförallt var det den starka tyska diakonirörelsen som här hade ansvaret.
Snart skulle det visa sig vad formuläret syftade till. Bussar och lastbilar som tillhörde körde fram till vårdhemmen och valde ut alla patienter, som motsvarade Hitlers dekret. Det gällde även hem för barn med autism och andra funktionsnedsättningar. De som valts ut fördes bort och hördes aldrig mer av. Efter några veckor fick de anhöriga ett brev, som gav tillkänna att den sjuke trots bästa möjliga vård hade avlidit och kremerats för att undvika smittorisken. Alltfler urnnedsättningar skedde på kyrkogårdarna. Prästerna kunde med hjälp av numren på urnorna räkna ut hur många som dödades. Det handlade om tusentals. Dödsannonserna i tidningarna gjorde det än tydligare. Vad hade hänt? I några fall hade de förts till nyinrättade institutioner där deras tillstånd snabbt försämrats genom kyla och otillräcklig kost. I andra fall – de flesta – hade de dödats genom injektioner och gas. Det var hela tiden läkare som stod för dödandet. Efter kriget var också läkare den största grupp som dömdes vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg.
Genom att så många vårdinstitutioner var kyrkliga blev tragedin snabbt kännbar i kristna kretsar. Redan i ett tidigt skede protesterade enskilda präster och biskopar med brev till ansvariga ministrar och till Hitler själv. En av dem, biskop Ludwig Ihmels i Sachsen, gav det klassiskt kristna svaret. ”Livets upptändande och utsläckande tillhör Guds majestätsrättigheter.” Den stat och den människa som tränger sig in i Guds majestätsrättigheter söker göra sig själv till Gud.
Protesterna växte i styrka, men det var hela tiden enskilda som tog till orda. Den tyska evangeliska kyrkan var vid denna tid starkt splittrad. Regimtrogna grupper under namnet Deutsche Christen hade tagit makten nästan överallt, och de regimkritiska samlades under namnet Bekännelsekyrkan. Men inte ens bekännelsekyrkan lyckades komma fram till ett offentligt ställningstagande förrän 1943. Det blev enskilda modiga kristna som fick ta kampen. En av dem, diakoniprästen Max Lackman, hamnade i koncentrationsläger fram till 1945.
En avgörande händelse inträffade i augusti 1941. Då hade ett stort antal patienter i ett romersk-katolskt vårdhem i Westfalen förts bort. Det gav stiftets biskop, Clemens Graf von Galen, orsak till att ta upp eutanasin i en predikan som snart blev känd över hela Tyskland. Han talade i långa stycken på samma sätt om saken som de evangeliska präster och biskopar, som hade protesterat. Men han tillade något viktigt, han vädjade till samvetet, där Gud skrivit in sin vilja, också det femte budet: ”Du skall icke dräpa.”
I den nazistiska agitationen för eutanasi gick man fram längs olika linjer. I spelfilmen
Ich klage an använde man det sentimentala argumentet – det är synd om de sjuka och deras anhöriga. Det är bättre för dem själva och familjerna att de dör. Ofta förekom också det nationalekonomiska argumentet – de långtidssjuka kostar samhället så oerhört mycket som istället kunde användas till sociala förbättringar eller till krigsansträngningarna. Slutligen förekom det rashygieniska argumentet – de handikappade och funktionsnedsatta skall inte få betunga den friska delen av den egna rasen och framförallt får de inte föröka sig. Liknande tankegångar fanns för övrigt också i Sverige, där Gunnar och Alva Myrdal kunde tala om att ”förädla människomaterialet”.
Vad är kärnan i allt detta? Det handlar om en enkel sanning: ”En människa är en människa”. När man ifrågasätter det är man ute på ett sluttande plan. Då blir man bemött som människa efter sin eller gruppens psykiska och fysiska status, inte efter att man är just – en människa. Då öppnas dörren, inte bara till nya varianter av Aktion T 4, utan också till nya förintelser.