20 juli är den dag när den nazistiska regimen 1944 var mycket nära sitt fall. Då detonerade en kraftig bomb under Hitlers skrivbord i högkvarteret i Ostpreussen. Några timmar därefter började en mycket väl planlagd statsvälvning i Berlin. Allt var genomtänkt, alla höga befattningshavare var utsedda. Omstörtningens maktcentrum var Bendlerblock i Berlin.
Och så kom meddelandet: Hitler hade mot all förmodan överlevt.
Snabbt vändes hela situationen. Ledarna för statsvälvningen greps och avrättades, och över hela Tyskland började jakten på de inblandade.
Det som hade kunnat bli en väg ut ur världskrigets fasor blev en tragedi. Och ändå inte. Det som 20 juli-männen ville den gången har förverkligats i det nya Europa, där Sverige nu är en aktiv del.
Om man hade frågat 20 juli-männen vad som var det första och det viktigaste de ville, vad hade de svarat då?
Utan tvekan hade de svarat: Rättsstatens återupprättande.
Det var nedbrytandet av rättsstaten, som hade gjort Tredje rikets alla brott mot mänskligheten möjliga. ‘
I Tyskland före 1914 hade rätten en hög och oanfäktbar ställning. Den byggde på grundläggande regler, de flesta hämtade från den romerska rätten. En sådan regel var likheten inför lagen. En grundförutsättning för rättssamhället var föreställningen om en världsordning, lika fast som naturlagarna. På latin kallades den fas – rätt, och rätten fick sin konkreta gestaltning i lagarna – jus. Den överordnade rättsregeln var, att var och en skall få det som honom tillkommer, på latin suum cuique. Brottsoffret skall ha upprättelse, brottslingen skall ha straff. Denna regel kan också gälla tjänstetillsättningar. Den som har meriter skall ha tjänsten. Vänskaper och politisk korrekthet är här oväsentliga.
Men redan efter 1918 hade rättsmedvetandet i den då nya tyska republiken försvagats. I Berlin tillsattes till till exempel en fackföreningsman som polischef.
Rättsmedvetandet förföll än snabbare efter Hitlers maktövertagande 1933. Likheten inför lagen upphävdes 1935 med Nürnberglagarna. Själva tanken på en överordnad rätt – fas – sattes ur spel. Istället uppfattades lagarna som instrument för en politisk vilja, nämligen för raskampen. Med det avsågs den ariska rasens kamp för livsrum.
Till sist behövdes inga lagböcker längre, instinkten i raskampen räckte, också för att utfärda dödsdomar. Det skakande är att det i många fall var samma domare, samma åklagare, samma advokater, poliser och fängelsepersonal som före 1933.
Det var 20 juli-männens övertygelse, att det allra första som måste göras för att återupprätta Tyskland var att återställa rättssamhället. Det är just detta som har skett med den nya Europa. Europarätten vilar på en övertygelse att det finns en grundläggande rättsordning i mänskligheten, och att lagar är rättmätiga lagar endast om de gör denna rättsordning konkret och praktiserad. Det är därför vi har Europadomstolen.
Har 20 juli-männens insikt något att säga i dagens Sverige?
I högsta grad! Generationer av svenska jurister har gått ut i aktiv tjänst med föreställningen att det inte finns någon grundläggande rätt, endast lagar tillkomna genom beslut av parlamentariska majoriteter. Carl Lidbom, svenskt statsråd 1969–1976, var en extrem företrädare för denna syn. För honom fanns ingen rätt – lagarna var endast vapen i kampen mot ”kapitalet”. Han ville därför ha gummiparagrafer och kortlivade lagar, smidigt anpassade efter kampens villkor. I princip hade han samma syn på lagarna som Adolf Hitler, och han var under sin aktiva tid företrädare för Sveriges då största parti. När nämndemän efter den uppmärksammade sexdomen i Göteborg nyligen av sitt parti tvingades att avsäga sig sitt uppdrag är det ett oroande tecken på att rättsförvaltningen ses som en politisk verksamhet.
Likväl har rättsstaten återupprättats även i Sverige med EU-rätten. På det sättet har 20 juli-männens syfte fått en betydelse för oss, om än långt senare.